Haha, jag fick precis världens jävla skrattanfall. Och det pinsamma var att jag stog helt själv i ett rum och verkligen asgarva - åt verkligen ingenting!.... Och sen när jag vänder mig om står det en helt främmande skäggig man i dörröppningen och skrattar också. Han skrattade åt mig. Det konstaterade denna farbror klart och tydligt när jag märkte att han stog där och slutade skratta och blev livrädd istället. När han efteråt frågade vad som var så kul och jag skulle svara.... så hade jag absolut ingen aning om vad jag skrattade åt. Sen började jag fundera, och kom fram till att jag gör så rätt ofta. Kan tvärt börja skratta åt absolut ingenting. Eller bara sitta och le utan någon som helst anledning.
Anledningen till att jag ens skriver detta, är föratt jag pratade med en god vän i telefonen idag, och hon berättade ungefär såhär "-om inte jag hade känt dig och bara läst din blogg hade jag trott att du är den mest deprimerade människan på jorden som hatar allt och alla.". Gick snabbt hit och satt och läst igenom de senaste inläggen och insåg att denna vän banne mig har rätt.
Men nu, ni som absolut inte känner mig, ska jag tala om för er att jag absolut inte är deprimerad. Jag har det stressigt och jobbigt ibland hit och dit precis som alla andra, men skillnaden är att jag aldrig visar det utåt, så därför får jag ut det genom skrivandet. Skrivandet är det sätt jag får ut mina känslor på eftersom jag är värdelös på det IRL. Det är egentligen inte synd om mig någonstans (vilket jag ibland får det att låta som). Jag har en mamma och en pappa + massa bröder som jag älskar över allt. En "pappa" som alltid har varit en av dom absolut bästa och vänner som jag gör allt för. Sen att det finns endel jag skulle vilja ändra på är det egentligen inga konstigheter med men ni ska veta att även fast det låter som att jag ska hoppa från ballkongen vilken sekund som helst - så är jag en lycklig människa. Oftast!
Men alla har sina toppar och dalar. Min blogg är min dal - mitt liv är min topp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar