Life is life - live it.

Folk tror nog att jag är sjuk deppad osv osv. Men ingen behöver vara orolig. Jag vet att jag har sjukt mkt folk i närheten som bryr sig om mig och vill mig mitt bästa och verkligen vill att jag ska må bra och ha det bästa i världen. Jag är omringad av sånna på dagarna på jobbet vilket gör mig alldeles varm inombords. Dom kanske inte jämt tröstar när jag gråter, eller ens vet att jag är ledsen, men dom får mig alltid att skratta, eller må bra. Och jag tror att utan jobbet hade jag varit ännu mer deppad. Jag måste lära mig säga ifrån, jag måste lära mig att livet fortsätter faktiskt, och att ingenting egentligen kan bli sämre. Även fast det är så sjukt jävla jobbigt och jag är helt ärligt rädd, så finns det bara en väg - upp. Att sedan alla tycker att det borde vara så lätt osv osv, gör mig bara irriterad, för det är det verkligen inte. Det är mina känslor det handlar om. Om hur jag känt mig värdelös en lång tid. Hur ingenting jag gjort känts bra. Jag har känt mig 30 kg fetare än normalt och varje dag i flera veckor haft nån slags bad hair-day fast gällande hela kroppen. Jag har känt mig ratad och äcklig. Jag hoppas att det vänder snart, för det att jag bara gråter hela tiden är så sjukt jobbigt. Jag vet inte varför jag gråter längre. Eller, jo det gör jag. Jag är rädd. Så sjukt rädd.

Idag är det fredag. Yttligare en helg, som jag verkligen inte ser fram emot. Det var länge sedan jag såg fram emot en helg. Blir att gå på core på luchen iallafall, sen gymmet efter jobbet. Springa bort fettet liksom. Sen ska jag ta tag i mitt liv. Det finns ett samtal jag skulle behövt ringa, men jag vågar inte. Tycker väl lite att det är onödigt, även fast det skulle vara bäst för mig själv!

Blir iaf någon slags fest med Anna å co. Madde har tydligen tagit sig från Hfors så hon ska med ut första gången sedan födseln!