Ibland känns det som att man måste ha något som alla andra har föratt passa in. Jag orkar inte försöka. Orkar inte ens bli besviken. Vill inte bry mig. Men det gör jag. Är säkert fruktansvärt barnslig också men det har visst blivit min nya grej - att skaffa ovänner istället för vänner. Stöta bort folk som betyder något. Jag vill inte det. Men jag passar nog inte in i denhär kretsen. Sitter och längtar tillbaka till förr lite. Typ 4-5 år sedan. Jag hade så sjukt roligt på den tiden. Sjukt underbara människor omkring mig som verkligen visade att jag faktiskt betydde något. Som liksom kämpade för mig och med mig. Nu har skitsnacket tagit över allt. Jag är less påatt hela tiden bry mig om något. Att hela tiden vara irriterad över något. Att inte vara kapabel till att säga ifrån. Säga vad jag egentligen tycker utan att bli dömd. För om jag gör det, kommer folk bara stöta bort mig ännu mer.
Jag ångrar vissa val jag har gjort i livet så sjukligt mycket. Och när jag tänker tillbaka så undrar jag varför jag inte såg det jag ser idag? Varför jag var så sjukt envis på att hoppas på något jag visste inte var bra för mig. Varför dras man till sånt som är dåligt, och inte tvärtom? Ibland undrar jag om det bästa var att flytta bort nånstanns ett tag. Kanske lära känna mig själv?
Näe, jag har bara svammlat. Söndagsångesttankar. Men jag menar verkligen att jag inte passar in. Nu vill jag bara att veckan ska börja. Så jag får jobba å träna som vanligt. Trots att jobbet faktiskt inte direkt är en glädjehöjjare så håller det vardagstankarna borta. Träna känns mer som hemma än någon annan stans just nu. Och jag är glad att AnnaI fortfarande finns och klarar av att hantera att jag mår rätt dåligt. Hon vet det mesta, och jag är glad att hon fortfarande håller sig kvar!
btw, jag har knallrosa naglar nu. Det är lite gulligt.
over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar