Ni vet känslan när allt man byggt upp tar dubbelt så många steg tillbaka. Ungefär så är det just nu. Känns som att hela livet bara har motgångar just nu.
Att jag dessutom hoppas på kryckor gör ingenting bättre. Får inte träna, inte göra nånting jag tycker är kul. Bara känna mig till besvär för alla mina vänner, som gör allt dom kan föratt försöka hjälpa mig.
Jag ber om ursäkt till alla i min omgivning om mitt humör inte varit det bästa, men jag hoppas att det snart vänder, och jag hoppas att det blir snart. Ni är så bäst och jag älskar er iallafall, och det hoppas jag att ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar