Life is life - live it.

Jag lovade ett inlägg om varför allt varit som det varit, and here it comes.

För ett tag sedan gjorde jag slut me Micke. Inte föratt jag inte tyckte om honom fortfarande utan mest föratt ingen av oss mådde bra i vårat förhållande. Vi har bott tsm så himla länge i en liten etta så det är egentligen inte så konstigt att vi bråkade största delen av tiden eftersom vi var uppi varandra hela tiden - och sånt funkar inte. I slutet var inte mkt speciellt bra. Vi litade inte på varandra och gnällde&bråka bara. Men sen när jag packat ihop alla hans grejer och han flyttade, kom ensamheten. Jag har inte sovit själv på typ två år (förrutom nån natt då å då kanske), och att börja vara själv igen var det jobbigaste av allt. Grubbla och gråta var det ända jag gjorde i början. Jag visste inte om jag gjort rätt och det kändes som om det aldrig skulle bli bra igen. Att jag dessutom var sjukskriven första veckorna gjorde allt värre. Fick panikångest-attacker, sov inte en hel natt på säkert tre veckor och åt nästan ingenting. Vi hördes fortfarande i början och jag tror det gjorde det ännu mer jobbigt. Men sen var det tvunget att brytas helt. För min egen skull. Föratt jag skulle kunna gå vidare.

Men tack och lov, har jag så sjukt bra vänner. Speciellt Anna, Anna och Vicky. Dom har verkligen hjälpt mig. Funnits där. Pratat och fått mig att förstå att saker och ting kommer att bli bra.

Och nu är det bra. Jag har kommit över dendär tröskeln. Insett att det var ett bra beslut. Insett att jag faktiskt har det sjukt mycket bättre nu. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Helt klart saknar jag honom ibland, eftersom vi hade det bra vissa gånger. Han är en fin människa bara han vill och sätter den sidan till. Jag har fått tillbaka gamla vänner jag trodde jag förlorat pga saker och ting, jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag har börjat må bättre. Självklart är det fortfarande lite jobbigt, men ju mer tiden går ju lättare blir det. Jag har börjat sova igen. Drömma normala drömmar. Börjat äta. Och allt precis lagomt till min semester.

Om två timmar slutar jag. Om två timmar börjar min fyra veckors ledighet. Och på söndag bilar jag och Vicky till gotland. Vi ska ha så sjukt kul, och bara njuta av våran semester.

Jag låg på botten, men tog mig upp. Mycket pga mina vänner, men absolut mest pga min älskade mamma. Hon har verkligen aaaalllltid brytt sig. Hon har berättat saker, skrikit på mig när jag tar saker i försvar, fått mig att förstå och mest av allt bara funnits där. Även om jag har skrikit åt henne och varit på uruselt humör har hon bara klappat mig på huvudet, gett mig ett leende och sagt att det löser sig. Jag Älskar Dig, Mamma!!! ( å mats också. )

Nu, ska jag strax ut å spela beachvolly med brudsen och Robin på jobbet. Min sista arbetsdag, avslutas med massa beachspel! Kan det bli bättre? Tror inte det.

Trevlig helg!