Det verkar på fullaste allvar att jag aldrig ska få va totalt superlycklig. Aldrig någonsin. Har gått med ett leende på läpparna hela dagen och insett vilken otroligt bra helg det varit. Hur glad jag är att jag har den familj och släkt jag har. Och ett otroligt lyckorus gick genom kroppen och jag tänkte att "dethär kommer jag leva på länge". Sen skulle det tränas. Mådde fortfarande inte riktigt hundra från helgens bravader, men tänkte " jag ger det ett försök ändå " och åkte dit. Efter 45 minuter. Alltså 15 minuter kvar, åker foten nittio grader och jag känner bara hur det smäller.
Nu ligger jag hemma. Gråter om vartannat. Inte föratt det gör ont egentligen, utan för att min fot PRECIS hade blivit nästan 100% återställd sedan sist jag stukade den. Jag hade PRECIS kunnat ha mina klackar igen. Jag hade precis blivit okej. Men jag tror det är någon slags karma (du vet vad jag pratar om Anna). Det är bara det att jag är så jävla less på mina satans kryckor.
Bitterkärringen is back!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar