Varför kan man aldrig vara nöjd med sig själv? All denna press om att alla ska vara smal hit å dit börjar gå till överdrift. Och då även för mig själv. Det tar upp så mycket energi på att vara deprimerad föratt man tycker man är tjock eller att man borde gå ner i vikt. Varför är det så? Varför kan man bara inte titta på sig själv och tycka att "okej, fine. Jag är inte smal, men det funkar ändå" och sen vara lycklig över allt bra som finns istället.
Har hört från klokt folk runtikring att man inte ska ge sig in i förhållanden om man inte tycker om och accepterar sig själv först. Jag har liksom spelat på detdär fruktansvärt länge. Vägrat ge folk en ärlig chans utan bara liksom låtit det glida förbi mig. Men jag blev så totalt fuckad i huvudet förr, och det sitter kvar lite ännu så jag är väl rädd gissar jag. Rädd föratt släppa in en ny människa i mitt liv. Rädd för känslor och rädd föratt bli fuckad igen. Jag måste kanske börja förstå att jag är värd någonting bra, ist föratt dras till dessa "idioter". Men i mitt huvud är alla just det - idioter. Det funkar inte i längden. "Någon dag eller två" som jag brukar säga, men inte på lång sikt.
Och nu undrar ni säkert varför jag sitter här en lördagkväll och skriver ett sånthär inlägg istället föratt umgås med mina kära vänner?! Jag har faktiskt ingen aning. Orkar inte träffa folk just nu å va en "partypooper", så därför stannar jag hemma från Pernilla hur kul det än skulle varit att träffa henne. Jag orkar inte festa och orkar inte vara nykter på fest. En vän som också var på lite halvtaskigt humör ska komma och göra mig sällskap sen får vi se vars kvällen tar oss. Har ju hunden hemma också så från hans sida är det bara bra att jag är hemma och gosar med honom.
Hoppas dock ni andra har en bra kväll. Det hoppas jag verkligen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar