Bara besviken. Och en aningens ledsen, men wtf. Jag orkar inte lägga energi på detta längre. Bara att liksom vänja sig att ligga långt ner.
Igår va jag ute å red. Fick känna hur det känns att tappa kontrollen totalt, vara totalt blind och galloppera efter en grusväg extremt fort och inte veta om du styr mot ett dike, en väg eller en bil, med en häst som har tävlingsinstingter av dess like och ha Elin tokgalloppernades bredvid (för hon skulle om). Hästarna tävlade. Min häst är alltmänt cpskadad och har varit det många år, men jag har aldrig tappat kontrollen som jag gjorde igår. Och anledningen till att jag inte såg något var föratt Elins häst sprätta upp massa lera i ögonen på mig. Jag är aldrig rädd när jag rider. Då får hästen vara hur galen den vill men jag brukar bara gilla läget och kämpa. Igår skrek jag av panik under tiden hästen bara ökar och ökar farten. Det gick fort + att jag inte såg nånting = panik. Tur jag litar på Elin, för jag lämnade verkligen över allt till henne. Jag gav nästan upp. Tänkte ungefär "dör jag så dör jag, inte mkt att göra åt". Men allt löste sig till sist och jag har aldrig fått en sådan adrenalinkick som jag fick efteråt. Helt skadat. Efteråt stog jag, Elin, Martina och Tove och skratta hysteriskt åt saker jag egentligen inte fattade mycket av. Men det var kul.
Efter allt detta ringer pappa och ska bjuda mig och lillebror på middag @ Lottas. Sedan såg jag halva fotbollen med paps, innan jag åkte hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar